carlier

Jag är uttråkad beyond belief. Det hela hänger ihop med att jag just nu är "mellan projekt". Jag jobbar med the Pensky file, och det är tråkigt. Mkt tråkigt. Idag gick det så långt att jag agerade hosewife, enbart för att slippa den där idioten Pensky. Att vara housewife är verkligen inte något för moi. Det hela är mkt deprimerande. Som tur är lyckades jag sova till elva. Dagen blir mkt kortare då, och det är bra när man är sysslolös. Nackdelen med att sova till elva är att man får damp. Då är ingen lägenhet stor nog. Jag ska således snart ut och powerwalka i ett försök att bli mindre dampig. Det får bli dagens projekt.

Men är man 25 kan man inte slösa bort sitt liv på att vara uttråkad. Mina tråkiga dagar har därför gjort att jag lever för kvällarna. En riktigt bra kväll kan väga upp en intetsägande dag, och jag slipper sitta på ålderdomshemmet och undra vad som hände med min ungdom. Det känns stabilt. Ikväll ska jag dricka vin med Fanp. Det vill till att det spårar rejält med tanke på dagens totala brist på action, och känner jag oss två rätt kommer det garanterat inte vara något problem.

Imorgon kommer mutti och hälsar på. Det ska bli mkt trevligt! Idag försökte jag därför boka bord på något trevligt ställe så att vi får mat imorgon kväll. Det var inte det lättaste, allt verkade vara fullbokat. Eew! Jag tycker att människor planerar alldeles för mycket. Det är inte spontant att boka restaurang för fredagen innan torsdag. Hur inrutade är folk!? Jag blir galen. Restauranger borde göra som gymmen, vissa platser går att reservera och resten är tillgängliga för drop in. Hur kan man veta vad man är sugen på flera dagar innan? Jag förstår inte. Inte okej. Jag bokade bort på Sturehof till lördag kväll istället. Antagligen är vi inte alls sugna på att gå dit då. Skit-system!

Nu ska jag powerwalka bort min damp.

Fuck off!

Jag misstänker att ryssfesten har gjort mig rysk för livet. Just nu sitter jag i fönsterkarmen och hänger. Jag tänker bäst i fönsterkarmen. Man skulle kunna tro att jag lyssnar på klockren musik också, men det gör jag inte. Jag lyssnar på den ryska spellistan vi satte ihop till festen. Massvis av ryska hits. Och jag gillar dem!

Förra helgen var jag och Bern i Rom. Det var lovely. Vi såg påven och jag blev utskälld av en nunna för att min kjol var för kort. Det är smällar man får ta när man väljer att bo nära Vatikanen. Rom bjöd, förutom arg nunna och påven, på soliga uteserveringar, vin, kaffe och glass i massor och klockrena människor. Men även Rom har en bit av Ryssland i sig. Och självklart blev "Hotel Russia" utsett till vårt absoluta favorithak i hela Rom. Ryssarna kan man lita på. Mitt livs bästa bellini, tidningar en masse och fab snacks. Vi spenderade med andra ord mycket av vår tid i Rom i Ryssland.

Ikväll är det fredag. Det innebär någon form av nattlig aktivitet. På schemat står drink, drink, middag och drink. Är det förresten någon som vet om Gorbatjov var ryss? Namnet känns ryskt, men jag har så dålig koll. Om han var det ska jag dricka en "I made Gorbatjov bald" i Rysslands ära. Bra land det där.

Nastrovje!

Jag har blivit förkyld beyond belief. Sverige känns inte som rätt land för mig på vintern. Förra veckan tröttnade jag på mina vinterjackor och beslöt mig för att inviga vårjackan. Det får jag sota för nu. Vårjackan är tillbaka i garderoben och jag sitter här och snörvlar.

Jag har problem med att vara sjuk. Jag blir liksom deprimerad av att sitta still. Men har man ett problem kan man oftast räkna med att någon amerikan tänkt ut en snabb lösning. Jag fann min snabba lösning på förkylningsproblemet i en ask med "DayQuil och NyQuil". Det är amerikansk förkylningsmedicin som antagligen är olaglig i Sverige. DayQuil är för dagen och NyQuil för natten. I söndags kväll kom jag på genidraget att ta en NyQuil innan jag gick och lade mig. NyQuil är enorma, giftgröna tabletter som ser helt livsfarliga ut. Jag bestämde mig för att bara ta en fast det stod att man skulle ta två på förpackningen. Amerikaner är ju inte kloka. Jag svalde den giftgröna tabletten och gick och lade mig med förhoppningar om att vakna som en ny människa på måndagsmorgonen. Det gjorde jag dock inte alls. Vaknade alltså. Det visade sig att NyQuil innehåller sömnmedel som totalt drogade mig. Klockan två på eftermiddagen lyckades jag ta mig upp ur sängen och vinglade ner till ICA för att köpa honung. Inte helt stabilt.

Idag mår jag bättre. Jag har därför försökt catcha up på jobbet. Det jag åstadkommit hittills är en tabell i powerpoint. Jag är mkt stolt över att jag lyckats göra en tabell i powerpoint. Det är inte vilken tabell som helst, den har många rutor hit och dit. Vissa sitter ihop och andra inte. Mkt avancerat mao. Jag känner att detta inger hopp inför framtiden. Än är det inte kört! Man kanske inte kan lära gamla hundar att sitta, men man kan i alla fall lära gamla blondiner att göra tabeller i powerpoint.

Roger and out!

Jag har gått och blivit festfixare. Det känns helt rätt. Bindefeld bör definitivt se upp!

Jag och Fanp har gått och blivit gamla och enats om att det enda sättet att hantera en ålderskris på är att fira sig ur den. Vår totala ålderspanik genererade därför en galen rysk fest som gick av stapeln i lördags. Det var otroligt ryskt och mkt trevligt. Överallt fanns Olgas och Svetlanas, maffiadudes, kosacker, ballerinor och kommunister. Ingen såg klok ut, och ingen var klok.

Rutinerade festfixare som vi är kom vi på den geniala idén att soda streama vodka och servera den som shots. Så det gjorde vi. Bubbleshotsen ledde till en hel del nya tolkningar av kosackdans och kalinka. De ledde även till att en kosack och en kommunist fann varandra och dansade bugg till "honey honey".

Jag tänkte bjuda på lite bilder från kvällen;


Bild från Schnapps förfest. Det verkar ha börjat på tok för stabilt.


Sen spårade det.


Fanp med de berömda bubbelshotsen.


Efter bubbelshotsen. Jag har fått en pistol. Mkt användbart när man är värdinna.


Jag beslöt mig för att skjuta en man med rullskridskor. Rullskridskor kändes inte ryskt nog just då.



Nu ska jag iväg på ett möte. Gaah.

Da Svedanja!

Igår hade jag min hurtigaste söndag på mkt länge. Redan klockan tio var jag uppe, pigg som en mört och skuttade iväg genom ett soldränkt Humlegården mot mitt yoga-pass. Två timmar senare och med en detoxjuice i handen vandrade jag hemåt igen. Vi kungliga biblioteket kom det fram en välklädd äldre man.

Mannen: Ursäkta mig!
Moi: Javisst.
Mannen (som nu pekar mot himlen alt. biblioteket): Du, den där lampan va. Det var så längesen jag såg den. Jag har glömt bort vad den heter!
Moi (något förvirrad och försöker hitta ngt som kan vara en lampa på bibliotekets tak): Menar du solen?
Mannen: Ja just det! Solen! Va bra, tack så mycket. Solen! Tack, tack!

Sedan fortsatte mannen mot Stureplan och jag vandrade hemåt.

Stockolm är litet.

Igår gjorde jag ett försök att bota min depression med att gå på Resumébar med Lisa. Resumébar är alltid trevligt. Oftast får man med sig saker hem. En gång fick jag en t-shirt. Det var trevligt. Igår fick jag en massa tidningar. Det var också trevligt. Per Morberg var där och berättade om en ny tidning. Sen försökte han sälja in sin tweedkavaj för tjugo tusen. Han gjorde ett bättre jobb med att sälja in kavajen än med tidningen. Det kanske var meningen. Per var lite svettig och kändes full. Det verkar vara ett naturligt tillstånd för honom. Kanske var det därför han behövde sälja kavajen.

Jag brukar inte känna så många på Resumébar (vilket kan ha att göra med att jag lever i en illusion). Men igår kände jag en. Eller kände och kände, vi känner inte varandra. Vi har ätit lunch ihop en gång. Det var en mkt underlig lunch. Jag jobbade som säljare och träffade på filuren i fråga på ett mingel som anordnades av en tidning han jobbade på. Han var mkt trevlig och delade ut en herrans massa drinkbiljetter. Vi bytte visitkort (till stor del pga drinkbiljetterna). Någon vecka senare hörde han av sig och föreslog att vi skulle äta lunch. Jag fick lite panik då det inte var helt tydligt om lunchen var en lunchdate eller om det var en "businesslunch". Nyfiken som jag är var ja såklart tvungen att gå på lunchen och ta reda på det. Jag hade inte haft något emot att jobba på tidningen.

Vi möttes upp på, hör och häpna, Hardrock Café för att äta lunch någon vecka senare. Valet av lunchställe kändes extremt konstigt och varken date eller business. Jag kände mig förvirrad beyond belief. Vi var nästintill ensamma i lokalen (förutom Olivier de Paris som envisades med att vinka till moi som en galning. inte okej.) och filuren sa åt mig att beställa vad jag ville ha från lunchmenyn. Fan, han tror att det är en lunchdate, tänkte jag i panik. Så jag beställde en hamburgare och förberedde mig på att äta snabbt som blixten. Men mitt i min panik börjar filuren berätta om sin fru och deras lilla barn. Jag andades ut och kände mig samtidigt lite förväntansfull. Han kanske ville intervjua mig för någon tjänst på tidningen. Men det hände aldrig. Filuren pratade på om fru och barn som om det inte fanns någon morgondag. Jag fick inte ut någon ketchup ur glasflaskan och kände mig som Stig Helmer i Alperna. Efter en mycket konstig lunchtimme skiljdes vi åt.

Någon månad senare låg jag och sov en fredagsnatt efter en lång vecka. Då plötsligt ringde min mobil. Guess who? Filuren! Följande dialog utspelade sig;

Filuren: Hej! Vad gör du?
Jag: Sover!
Filuren: Men du, visst bor du vid Odenplan?
Jag: Jag bor ganska nära Odenplan.
Filuren: Jag är där nu.
Jag: Förlåt?
Filuren: Ja, jag är vid Odenplan. Jag väntar på bussen. Den kommer aldrig.
Jag: Va tråkigt. Men du, jag sover.
Filuren: Men kan du inte komma ner och hålla mig sällskap?
Jag: Ner? Nej. Jag sover.
Filuren: Ja men släng på dig en morgonrock eller något. Kom ner nu. Det är jättetråkigt att vänta själv.
Jag: Alltså, jag sover! Ring inte mig mer.

Sen lade jag på. Det där är inte okej! Eew!

Ni kan ju gissa vem jag sprang på igår kväll på Resumébar. Eew! Min förhoppning var att han inte skulle minnas mig. Men det gjorde han. Mitt under Viggo Cavlings prisutdelning skuttade han fram och överlämnade sitt nya visitkort. Mkt obehagligt.

Stockholm är litet. För litet.

Idag är ingen bra dag. Jag har ålderspanik. Det är inte kul. Snart är jag närmare 30 än 20. Jag är inte redo. I helgen tänker jag bada i anti rynkkräm. Som om ålderspaniken inte vore nog har jag ont i magen. Jag kan inte koncentrera mig på ngt. Så jag knaprar alvedon och dokumenterar eländet. Såhär har jag det i detta nu.



Det är synd om mig.

Idag är ingen bra dag. Jag har ålderspanik. Det är inte kul. Snart är jag närmare 30 än 20. Jag är inte redo. I helgen tänker jag bada i anti rynkkräm. Som om ålderspaniken inte vore nog har jag ont i magen. Jag kan inte koncentrera mig på ngt. Så jag knaprar alvedon och dokumenterar eländet. Såhär har jag det i detta nu.



Det är synd om mig.

Jag låtsas en massa olika saker just nu.

Förra terminen låtsades jag vara ekonom på universitetet. Det var mkt deprimerande. Jag låtsades att jag tyckte om siffror. Jag låtsades att jag var nervös inför alla tentor. Jag låtsades också att jag var några år yngre för att passa in i gänget (de flesta var födda på 90-talet. Obehagligt). Dock låtsades jag ganska bra, så bra att jag fick ett erbjudande från en revisionsbyrå att komma dit och jobba för en dag. Men så länge orkar inte ens jag låtsas.

På jobbet låtsas jag att jag är ingenjör. Det har jag gjort sedan juni förra året. Jag tvivlar dock på att någon tror att jag är ingenjör. I vilket fall som helst låtsas jag att jag är det för säkerhetsskull.

Nu går jag en projektledarutbildning som är en del av kulturvetarlinjen. Alla i min klass är kulturella beyond belief. Detta har fått till följd att jag låtsas vara kulturell. Det är väldigt svårt att låtsas att man är kulturell, men som tur är går jag bara i skolan två dagar i veckan. De dagarna låtsas jag järnet. Snart har jag berättat om allt kulturellt jag någonsin gjort. Då kanske jag måste börja hitta på. Det kan bli speciellt.

Som om detta inte vore nog låtsas jag även på fritiden. Igår var jag på ett mkt trevligt event. För att få delta på eventet var jag dock tvungen att låtsas vara journalist med inriktning på mat och dryck. Gaah! Jag är inte helt hemma på det området (har problem med enklare matlagning såsom snabbmakaroner). Jag kände mig därför ganska obekväm med frågor rörande mitt "yrke". Som tur var lyckades jag låtsas tillräckligt bra för att få stanna hela kvällen och som belöning fick jag avnjuta en italiensk buffé och fantastiska viner.

När jag funderar över hur mkt jag låtsas i livet får jag lite panik. Är jag mytoman? Eller är jag bara en anhängare av "fake it 'til you make it"-teorin? Är det fler än jag som låtsas? Borde jag sluta? Eller låtsas mer? Lever jag i en illusion?

Ni som orkar låtsas att ni bryr er kan väl skriva en kommentar?

... skulle jag se ut såhär.

Någon dag i förra veckan när jag kände för att vara oproduktiv beyond belief satt jag och läste gamla blogginlägg från 2007. Jag slogs av häpnad av hur otroligt mycket mer klockren jag var 2007 (jag måste säga att jag var fantastiskt rolig 2007). 2007 var tyvärr inte igår. Det var ganska längesedan. Fyra år har gått, och på dessa fyra år har jag förvandlats till en av de tråkigaste människorna på planeten. Jag lägger upp bilder på mig sjläv med Angelina Jolies hår. Det är inte roligt. Utvecklingen oroar mig.

2007 var jag även väldigt bra på att uttrycka mig på bra och fyndiga sätt. Det har alltid varit lite av min grej. Nu oroar jag mig för att jag förlorat förmågan. Kan man göra det? Måste man hela tiden jobba med den för att hålla den vid liv, eller är den en del av en, ungefär som att man kan sjunga eller måla? Att förlora förmågan att skriva oroar mig.

Jag funderar på hur jag kan bli rolig igen. Jag försökte lite med strippan på Schnapps födelsedag. Det var ganska roligt. Dessvärre har jag inte råd att köpa strippor till höger och vänster. Dessutom blir det tråkigt i längden. Vad ska jag ta mig till? Jag måste bli klockren igen. Som jag var 2007. Hjälp mig.

Åh. herre. gud. Jag lever i helt fel tidsålder. Idag bestämde jag mig för att sätta mig på Scandic Malmen och jobba. Dels för att insupa den kreativa söderkulturen och dels för att Schnappis kontor är här och vi skulle äta lunch. Det hela sket sig ganska rejält, förutom lunchen som var klockren. Förmiddagen gick nämligen åt till att försöka få igång internet. Datorn ville inte alls koppla upp sig till "scandic easy" trådlöst nätverk. Mellan halv tio och tolv kämpade jag. Det är inte normalt. Nu fick jag precis igång det. Klockan är kvart över två. Det är inte okej.

Jag har förövrigt skaffat mig en ny hobby (som man dessvärre behöver internet för att utöva). Min nya hobby är en makeoversite, taaz.com. På bilden nedan har jag Angelina Jolies hår. Det är också den enda likheten vi har. (fan.)

Wtf, min blogg är inte hemlig längre! Jag är förvirrad, men tänker fortsätta som om den vore hemlig ändå.

Den hände en hel del förra veckan. Först hittade jag mig själv på NK-rean (sådana uttalanden kan man bara göra i en hemlig blogg). Jag har inte varit mitt ganla jag under hösten, utan mest gått omkring och oroat mig för allt och inget. Men NK-rean gjorde susen, och helt plötsligt fann jag mig själv igen i provrumskön på Filippa K. Sedan dess har jag gått loss. 

I lördags hade Schnapp födelsedagsmiddag. När jag frågade vad hon önskade sig fick jag ett sms med följande innehåll: "En hunk! Å ingenting annat..." Och självklart ordnade jag en hunk. Kl 22 på lördagskvällen anlände en manlig strippa till casa Schnappi. Jag har inte så stor erfarenhet av strippor som man skulle kunna tro (?). I min värld har strippor med sig stora stereos. Det hade inte vår strippa. Lite småjobbigt med tanke på att Schnapp inte har någora högtalare och att ljudet från hennes laptop är sämre än i en iPhone. Eew. Strippan kämpade väl, men utan musik, med ett vettskrämt "offer" (Schnapp), två chockade middagsgäster och en gapskrattande skåning (moi) kan det inte ha varit helt lätt.

Jag känner för att starta ett galet projekt. Det får gärna innebära en resa till Japan.

Jag har kommit på det bästa med min blogg-revival. Den är hemlig! Ingen vet att min blogg finns igen vilket innebär att jag kan skriva precis vad som helst utan att ngn får veta. Jag är hemlig på internet! How fab.

Förövrigt känner jag mig sysslolös. Igår åt jag lunch med Bong. Sen köpte jag en jacka, och på kvällen tog jag en kaffe med F. Dessa aktiviteter gjorde mig sten död. Känns inte helt stabilt. På nätterna ligger jag sömnlös och grubblar över vilken plattång som är bäst att göra lockar med. It's a jungle out there! My god. Jag vill ha ett mysigt kontor att vara på om dagarna. Det vore bra om jag kunde få börja vid nio. Åtta känns inte mänskligt. Sen vill jag ha en bra kaffemaksin, sköna kollegor, en i-phone och arbetsuppgifter som under inga omständigheter har med siffror att göra. Det önskar jag mig i julklapp.

Nu på morgonen har jag fixat lite med bilder i PS. Jag och Bern behöver några roliga bilder att ha i nya lägenheten. Här är två förslag;





Visst är vi fierce?


I em ska jag till skolan. Deprimerande beyond belief. Det tar på krafterna att låtsas att man är ekonom. Haha, just det! Jag låtsas tydligen ganska bra. Härom dagen fick jag ett mail från Grant Thornton eller vad de heter som undrade om jag vill komma och vara revisor för en dag. Herregud, de vet inte vad de ger sig in på när de mailar mig och föreslår det. Jiises!

Ikväll drar jag till Skåne! Har en hemlig grej på g. Den är så hemlig att jag inte ens vågar skriva ut den här, trots att bloggen numera är hemlig beyond belief. Då är det hemligt på riktigt.

Avslutningsvis, en kommentar fälld av äldre man utanför NKs julskyltning: "NEJ! Jag tycker faktiskt inte att julstjärnor är vackra! De är inte det." Det är inte lätt.