Jag oroar mig.
Någon dag i förra veckan när jag kände för att vara oproduktiv beyond belief satt jag och läste gamla blogginlägg från 2007. Jag slogs av häpnad av hur otroligt mycket mer klockren jag var 2007 (jag måste säga att jag var fantastiskt rolig 2007). 2007 var tyvärr inte igår. Det var ganska längesedan. Fyra år har gått, och på dessa fyra år har jag förvandlats till en av de tråkigaste människorna på planeten. Jag lägger upp bilder på mig sjläv med Angelina Jolies hår. Det är inte roligt. Utvecklingen oroar mig.
2007 var jag även väldigt bra på att uttrycka mig på bra och fyndiga sätt. Det har alltid varit lite av min grej. Nu oroar jag mig för att jag förlorat förmågan. Kan man göra det? Måste man hela tiden jobba med den för att hålla den vid liv, eller är den en del av en, ungefär som att man kan sjunga eller måla? Att förlora förmågan att skriva oroar mig.
Jag funderar på hur jag kan bli rolig igen. Jag försökte lite med strippan på Schnapps födelsedag. Det var ganska roligt. Dessvärre har jag inte råd att köpa strippor till höger och vänster. Dessutom blir det tråkigt i längden. Vad ska jag ta mig till? Jag måste bli klockren igen. Som jag var 2007. Hjälp mig.
2007 var jag även väldigt bra på att uttrycka mig på bra och fyndiga sätt. Det har alltid varit lite av min grej. Nu oroar jag mig för att jag förlorat förmågan. Kan man göra det? Måste man hela tiden jobba med den för att hålla den vid liv, eller är den en del av en, ungefär som att man kan sjunga eller måla? Att förlora förmågan att skriva oroar mig.
Jag funderar på hur jag kan bli rolig igen. Jag försökte lite med strippan på Schnapps födelsedag. Det var ganska roligt. Dessvärre har jag inte råd att köpa strippor till höger och vänster. Dessutom blir det tråkigt i längden. Vad ska jag ta mig till? Jag måste bli klockren igen. Som jag var 2007. Hjälp mig.
Kommentarer
Trackback
