Är jag mytoman?
Jag låtsas en massa olika saker just nu.
Förra terminen låtsades jag vara ekonom på universitetet. Det var mkt deprimerande. Jag låtsades att jag tyckte om siffror. Jag låtsades att jag var nervös inför alla tentor. Jag låtsades också att jag var några år yngre för att passa in i gänget (de flesta var födda på 90-talet. Obehagligt). Dock låtsades jag ganska bra, så bra att jag fick ett erbjudande från en revisionsbyrå att komma dit och jobba för en dag. Men så länge orkar inte ens jag låtsas.
På jobbet låtsas jag att jag är ingenjör. Det har jag gjort sedan juni förra året. Jag tvivlar dock på att någon tror att jag är ingenjör. I vilket fall som helst låtsas jag att jag är det för säkerhetsskull.
Nu går jag en projektledarutbildning som är en del av kulturvetarlinjen. Alla i min klass är kulturella beyond belief. Detta har fått till följd att jag låtsas vara kulturell. Det är väldigt svårt att låtsas att man är kulturell, men som tur är går jag bara i skolan två dagar i veckan. De dagarna låtsas jag järnet. Snart har jag berättat om allt kulturellt jag någonsin gjort. Då kanske jag måste börja hitta på. Det kan bli speciellt.
Som om detta inte vore nog låtsas jag även på fritiden. Igår var jag på ett mkt trevligt event. För att få delta på eventet var jag dock tvungen att låtsas vara journalist med inriktning på mat och dryck. Gaah! Jag är inte helt hemma på det området (har problem med enklare matlagning såsom snabbmakaroner). Jag kände mig därför ganska obekväm med frågor rörande mitt "yrke". Som tur var lyckades jag låtsas tillräckligt bra för att få stanna hela kvällen och som belöning fick jag avnjuta en italiensk buffé och fantastiska viner.
När jag funderar över hur mkt jag låtsas i livet får jag lite panik. Är jag mytoman? Eller är jag bara en anhängare av "fake it 'til you make it"-teorin? Är det fler än jag som låtsas? Borde jag sluta? Eller låtsas mer? Lever jag i en illusion?
Ni som orkar låtsas att ni bryr er kan väl skriva en kommentar?
Förra terminen låtsades jag vara ekonom på universitetet. Det var mkt deprimerande. Jag låtsades att jag tyckte om siffror. Jag låtsades att jag var nervös inför alla tentor. Jag låtsades också att jag var några år yngre för att passa in i gänget (de flesta var födda på 90-talet. Obehagligt). Dock låtsades jag ganska bra, så bra att jag fick ett erbjudande från en revisionsbyrå att komma dit och jobba för en dag. Men så länge orkar inte ens jag låtsas.
På jobbet låtsas jag att jag är ingenjör. Det har jag gjort sedan juni förra året. Jag tvivlar dock på att någon tror att jag är ingenjör. I vilket fall som helst låtsas jag att jag är det för säkerhetsskull.
Nu går jag en projektledarutbildning som är en del av kulturvetarlinjen. Alla i min klass är kulturella beyond belief. Detta har fått till följd att jag låtsas vara kulturell. Det är väldigt svårt att låtsas att man är kulturell, men som tur är går jag bara i skolan två dagar i veckan. De dagarna låtsas jag järnet. Snart har jag berättat om allt kulturellt jag någonsin gjort. Då kanske jag måste börja hitta på. Det kan bli speciellt.
Som om detta inte vore nog låtsas jag även på fritiden. Igår var jag på ett mkt trevligt event. För att få delta på eventet var jag dock tvungen att låtsas vara journalist med inriktning på mat och dryck. Gaah! Jag är inte helt hemma på det området (har problem med enklare matlagning såsom snabbmakaroner). Jag kände mig därför ganska obekväm med frågor rörande mitt "yrke". Som tur var lyckades jag låtsas tillräckligt bra för att få stanna hela kvällen och som belöning fick jag avnjuta en italiensk buffé och fantastiska viner.
När jag funderar över hur mkt jag låtsas i livet får jag lite panik. Är jag mytoman? Eller är jag bara en anhängare av "fake it 'til you make it"-teorin? Är det fler än jag som låtsas? Borde jag sluta? Eller låtsas mer? Lever jag i en illusion?
Ni som orkar låtsas att ni bryr er kan väl skriva en kommentar?
Kommentarer
Postat av: Algen
I care I care! Fortsätt du att leva i din illusion, och bjud in oss i dina fantastiska tankar ibland!
Trackback
