carlier

Stockolm är litet.

Igår gjorde jag ett försök att bota min depression med att gå på Resumébar med Lisa. Resumébar är alltid trevligt. Oftast får man med sig saker hem. En gång fick jag en t-shirt. Det var trevligt. Igår fick jag en massa tidningar. Det var också trevligt. Per Morberg var där och berättade om en ny tidning. Sen försökte han sälja in sin tweedkavaj för tjugo tusen. Han gjorde ett bättre jobb med att sälja in kavajen än med tidningen. Det kanske var meningen. Per var lite svettig och kändes full. Det verkar vara ett naturligt tillstånd för honom. Kanske var det därför han behövde sälja kavajen.

Jag brukar inte känna så många på Resumébar (vilket kan ha att göra med att jag lever i en illusion). Men igår kände jag en. Eller kände och kände, vi känner inte varandra. Vi har ätit lunch ihop en gång. Det var en mkt underlig lunch. Jag jobbade som säljare och träffade på filuren i fråga på ett mingel som anordnades av en tidning han jobbade på. Han var mkt trevlig och delade ut en herrans massa drinkbiljetter. Vi bytte visitkort (till stor del pga drinkbiljetterna). Någon vecka senare hörde han av sig och föreslog att vi skulle äta lunch. Jag fick lite panik då det inte var helt tydligt om lunchen var en lunchdate eller om det var en "businesslunch". Nyfiken som jag är var ja såklart tvungen att gå på lunchen och ta reda på det. Jag hade inte haft något emot att jobba på tidningen.

Vi möttes upp på, hör och häpna, Hardrock Café för att äta lunch någon vecka senare. Valet av lunchställe kändes extremt konstigt och varken date eller business. Jag kände mig förvirrad beyond belief. Vi var nästintill ensamma i lokalen (förutom Olivier de Paris som envisades med att vinka till moi som en galning. inte okej.) och filuren sa åt mig att beställa vad jag ville ha från lunchmenyn. Fan, han tror att det är en lunchdate, tänkte jag i panik. Så jag beställde en hamburgare och förberedde mig på att äta snabbt som blixten. Men mitt i min panik börjar filuren berätta om sin fru och deras lilla barn. Jag andades ut och kände mig samtidigt lite förväntansfull. Han kanske ville intervjua mig för någon tjänst på tidningen. Men det hände aldrig. Filuren pratade på om fru och barn som om det inte fanns någon morgondag. Jag fick inte ut någon ketchup ur glasflaskan och kände mig som Stig Helmer i Alperna. Efter en mycket konstig lunchtimme skiljdes vi åt.

Någon månad senare låg jag och sov en fredagsnatt efter en lång vecka. Då plötsligt ringde min mobil. Guess who? Filuren! Följande dialog utspelade sig;

Filuren: Hej! Vad gör du?
Jag: Sover!
Filuren: Men du, visst bor du vid Odenplan?
Jag: Jag bor ganska nära Odenplan.
Filuren: Jag är där nu.
Jag: Förlåt?
Filuren: Ja, jag är vid Odenplan. Jag väntar på bussen. Den kommer aldrig.
Jag: Va tråkigt. Men du, jag sover.
Filuren: Men kan du inte komma ner och hålla mig sällskap?
Jag: Ner? Nej. Jag sover.
Filuren: Ja men släng på dig en morgonrock eller något. Kom ner nu. Det är jättetråkigt att vänta själv.
Jag: Alltså, jag sover! Ring inte mig mer.

Sen lade jag på. Det där är inte okej! Eew!

Ni kan ju gissa vem jag sprang på igår kväll på Resumébar. Eew! Min förhoppning var att han inte skulle minnas mig. Men det gjorde han. Mitt under Viggo Cavlings prisutdelning skuttade han fram och överlämnade sitt nya visitkort. Mkt obehagligt.

Stockholm är litet. För litet.