En solskenshistoria
Igår hade jag min hurtigaste söndag på mkt länge. Redan klockan tio var jag uppe, pigg som en mört och skuttade iväg genom ett soldränkt Humlegården mot mitt yoga-pass. Två timmar senare och med en detoxjuice i handen vandrade jag hemåt igen. Vi kungliga biblioteket kom det fram en välklädd äldre man.
Mannen: Ursäkta mig!
Moi: Javisst.
Mannen (som nu pekar mot himlen alt. biblioteket): Du, den där lampan va. Det var så längesen jag såg den. Jag har glömt bort vad den heter!
Moi (något förvirrad och försöker hitta ngt som kan vara en lampa på bibliotekets tak): Menar du solen?
Mannen: Ja just det! Solen! Va bra, tack så mycket. Solen! Tack, tack!
Sedan fortsatte mannen mot Stureplan och jag vandrade hemåt.
Mannen: Ursäkta mig!
Moi: Javisst.
Mannen (som nu pekar mot himlen alt. biblioteket): Du, den där lampan va. Det var så längesen jag såg den. Jag har glömt bort vad den heter!
Moi (något förvirrad och försöker hitta ngt som kan vara en lampa på bibliotekets tak): Menar du solen?
Mannen: Ja just det! Solen! Va bra, tack så mycket. Solen! Tack, tack!
Sedan fortsatte mannen mot Stureplan och jag vandrade hemåt.
Halvjobbig anekdot
Stockolm är litet.
Igår gjorde jag ett försök att bota min depression med att gå på Resumébar med Lisa. Resumébar är alltid trevligt. Oftast får man med sig saker hem. En gång fick jag en t-shirt. Det var trevligt. Igår fick jag en massa tidningar. Det var också trevligt. Per Morberg var där och berättade om en ny tidning. Sen försökte han sälja in sin tweedkavaj för tjugo tusen. Han gjorde ett bättre jobb med att sälja in kavajen än med tidningen. Det kanske var meningen. Per var lite svettig och kändes full. Det verkar vara ett naturligt tillstånd för honom. Kanske var det därför han behövde sälja kavajen.
Jag brukar inte känna så många på Resumébar (vilket kan ha att göra med att jag lever i en illusion). Men igår kände jag en. Eller kände och kände, vi känner inte varandra. Vi har ätit lunch ihop en gång. Det var en mkt underlig lunch. Jag jobbade som säljare och träffade på filuren i fråga på ett mingel som anordnades av en tidning han jobbade på. Han var mkt trevlig och delade ut en herrans massa drinkbiljetter. Vi bytte visitkort (till stor del pga drinkbiljetterna). Någon vecka senare hörde han av sig och föreslog att vi skulle äta lunch. Jag fick lite panik då det inte var helt tydligt om lunchen var en lunchdate eller om det var en "businesslunch". Nyfiken som jag är var ja såklart tvungen att gå på lunchen och ta reda på det. Jag hade inte haft något emot att jobba på tidningen.
Vi möttes upp på, hör och häpna, Hardrock Café för att äta lunch någon vecka senare. Valet av lunchställe kändes extremt konstigt och varken date eller business. Jag kände mig förvirrad beyond belief. Vi var nästintill ensamma i lokalen (förutom Olivier de Paris som envisades med att vinka till moi som en galning. inte okej.) och filuren sa åt mig att beställa vad jag ville ha från lunchmenyn. Fan, han tror att det är en lunchdate, tänkte jag i panik. Så jag beställde en hamburgare och förberedde mig på att äta snabbt som blixten. Men mitt i min panik börjar filuren berätta om sin fru och deras lilla barn. Jag andades ut och kände mig samtidigt lite förväntansfull. Han kanske ville intervjua mig för någon tjänst på tidningen. Men det hände aldrig. Filuren pratade på om fru och barn som om det inte fanns någon morgondag. Jag fick inte ut någon ketchup ur glasflaskan och kände mig som Stig Helmer i Alperna. Efter en mycket konstig lunchtimme skiljdes vi åt.
Någon månad senare låg jag och sov en fredagsnatt efter en lång vecka. Då plötsligt ringde min mobil. Guess who? Filuren! Följande dialog utspelade sig;
Filuren: Hej! Vad gör du?
Jag: Sover!
Filuren: Men du, visst bor du vid Odenplan?
Jag: Jag bor ganska nära Odenplan.
Filuren: Jag är där nu.
Jag: Förlåt?
Filuren: Ja, jag är vid Odenplan. Jag väntar på bussen. Den kommer aldrig.
Jag: Va tråkigt. Men du, jag sover.
Filuren: Men kan du inte komma ner och hålla mig sällskap?
Jag: Ner? Nej. Jag sover.
Filuren: Ja men släng på dig en morgonrock eller något. Kom ner nu. Det är jättetråkigt att vänta själv.
Jag: Alltså, jag sover! Ring inte mig mer.
Sen lade jag på. Det där är inte okej! Eew!
Ni kan ju gissa vem jag sprang på igår kväll på Resumébar. Eew! Min förhoppning var att han inte skulle minnas mig. Men det gjorde han. Mitt under Viggo Cavlings prisutdelning skuttade han fram och överlämnade sitt nya visitkort. Mkt obehagligt.
Stockholm är litet. För litet.
Igår gjorde jag ett försök att bota min depression med att gå på Resumébar med Lisa. Resumébar är alltid trevligt. Oftast får man med sig saker hem. En gång fick jag en t-shirt. Det var trevligt. Igår fick jag en massa tidningar. Det var också trevligt. Per Morberg var där och berättade om en ny tidning. Sen försökte han sälja in sin tweedkavaj för tjugo tusen. Han gjorde ett bättre jobb med att sälja in kavajen än med tidningen. Det kanske var meningen. Per var lite svettig och kändes full. Det verkar vara ett naturligt tillstånd för honom. Kanske var det därför han behövde sälja kavajen.
Jag brukar inte känna så många på Resumébar (vilket kan ha att göra med att jag lever i en illusion). Men igår kände jag en. Eller kände och kände, vi känner inte varandra. Vi har ätit lunch ihop en gång. Det var en mkt underlig lunch. Jag jobbade som säljare och träffade på filuren i fråga på ett mingel som anordnades av en tidning han jobbade på. Han var mkt trevlig och delade ut en herrans massa drinkbiljetter. Vi bytte visitkort (till stor del pga drinkbiljetterna). Någon vecka senare hörde han av sig och föreslog att vi skulle äta lunch. Jag fick lite panik då det inte var helt tydligt om lunchen var en lunchdate eller om det var en "businesslunch". Nyfiken som jag är var ja såklart tvungen att gå på lunchen och ta reda på det. Jag hade inte haft något emot att jobba på tidningen.
Vi möttes upp på, hör och häpna, Hardrock Café för att äta lunch någon vecka senare. Valet av lunchställe kändes extremt konstigt och varken date eller business. Jag kände mig förvirrad beyond belief. Vi var nästintill ensamma i lokalen (förutom Olivier de Paris som envisades med att vinka till moi som en galning. inte okej.) och filuren sa åt mig att beställa vad jag ville ha från lunchmenyn. Fan, han tror att det är en lunchdate, tänkte jag i panik. Så jag beställde en hamburgare och förberedde mig på att äta snabbt som blixten. Men mitt i min panik börjar filuren berätta om sin fru och deras lilla barn. Jag andades ut och kände mig samtidigt lite förväntansfull. Han kanske ville intervjua mig för någon tjänst på tidningen. Men det hände aldrig. Filuren pratade på om fru och barn som om det inte fanns någon morgondag. Jag fick inte ut någon ketchup ur glasflaskan och kände mig som Stig Helmer i Alperna. Efter en mycket konstig lunchtimme skiljdes vi åt.
Någon månad senare låg jag och sov en fredagsnatt efter en lång vecka. Då plötsligt ringde min mobil. Guess who? Filuren! Följande dialog utspelade sig;
Filuren: Hej! Vad gör du?
Jag: Sover!
Filuren: Men du, visst bor du vid Odenplan?
Jag: Jag bor ganska nära Odenplan.
Filuren: Jag är där nu.
Jag: Förlåt?
Filuren: Ja, jag är vid Odenplan. Jag väntar på bussen. Den kommer aldrig.
Jag: Va tråkigt. Men du, jag sover.
Filuren: Men kan du inte komma ner och hålla mig sällskap?
Jag: Ner? Nej. Jag sover.
Filuren: Ja men släng på dig en morgonrock eller något. Kom ner nu. Det är jättetråkigt att vänta själv.
Jag: Alltså, jag sover! Ring inte mig mer.
Sen lade jag på. Det där är inte okej! Eew!
Ni kan ju gissa vem jag sprang på igår kväll på Resumébar. Eew! Min förhoppning var att han inte skulle minnas mig. Men det gjorde han. Mitt under Viggo Cavlings prisutdelning skuttade han fram och överlämnade sitt nya visitkort. Mkt obehagligt.
Stockholm är litet. För litet.
Dålig dag
Idag är ingen bra dag. Jag har ålderspanik. Det är inte kul. Snart är jag närmare 30 än 20. Jag är inte redo. I helgen tänker jag bada i anti rynkkräm. Som om ålderspaniken inte vore nog har jag ont i magen. Jag kan inte koncentrera mig på ngt. Så jag knaprar alvedon och dokumenterar eländet. Såhär har jag det i detta nu.
Det är synd om mig.
Det är synd om mig.
Dålig dag
Idag är ingen bra dag. Jag har ålderspanik. Det är inte kul. Snart är jag närmare 30 än 20. Jag är inte redo. I helgen tänker jag bada i anti rynkkräm. Som om ålderspaniken inte vore nog har jag ont i magen. Jag kan inte koncentrera mig på ngt. Så jag knaprar alvedon och dokumenterar eländet. Såhär har jag det i detta nu.
Det är synd om mig.
Det är synd om mig.
Är jag mytoman?
Jag låtsas en massa olika saker just nu.
Förra terminen låtsades jag vara ekonom på universitetet. Det var mkt deprimerande. Jag låtsades att jag tyckte om siffror. Jag låtsades att jag var nervös inför alla tentor. Jag låtsades också att jag var några år yngre för att passa in i gänget (de flesta var födda på 90-talet. Obehagligt). Dock låtsades jag ganska bra, så bra att jag fick ett erbjudande från en revisionsbyrå att komma dit och jobba för en dag. Men så länge orkar inte ens jag låtsas.
På jobbet låtsas jag att jag är ingenjör. Det har jag gjort sedan juni förra året. Jag tvivlar dock på att någon tror att jag är ingenjör. I vilket fall som helst låtsas jag att jag är det för säkerhetsskull.
Nu går jag en projektledarutbildning som är en del av kulturvetarlinjen. Alla i min klass är kulturella beyond belief. Detta har fått till följd att jag låtsas vara kulturell. Det är väldigt svårt att låtsas att man är kulturell, men som tur är går jag bara i skolan två dagar i veckan. De dagarna låtsas jag järnet. Snart har jag berättat om allt kulturellt jag någonsin gjort. Då kanske jag måste börja hitta på. Det kan bli speciellt.
Som om detta inte vore nog låtsas jag även på fritiden. Igår var jag på ett mkt trevligt event. För att få delta på eventet var jag dock tvungen att låtsas vara journalist med inriktning på mat och dryck. Gaah! Jag är inte helt hemma på det området (har problem med enklare matlagning såsom snabbmakaroner). Jag kände mig därför ganska obekväm med frågor rörande mitt "yrke". Som tur var lyckades jag låtsas tillräckligt bra för att få stanna hela kvällen och som belöning fick jag avnjuta en italiensk buffé och fantastiska viner.
När jag funderar över hur mkt jag låtsas i livet får jag lite panik. Är jag mytoman? Eller är jag bara en anhängare av "fake it 'til you make it"-teorin? Är det fler än jag som låtsas? Borde jag sluta? Eller låtsas mer? Lever jag i en illusion?
Ni som orkar låtsas att ni bryr er kan väl skriva en kommentar?
Förra terminen låtsades jag vara ekonom på universitetet. Det var mkt deprimerande. Jag låtsades att jag tyckte om siffror. Jag låtsades att jag var nervös inför alla tentor. Jag låtsades också att jag var några år yngre för att passa in i gänget (de flesta var födda på 90-talet. Obehagligt). Dock låtsades jag ganska bra, så bra att jag fick ett erbjudande från en revisionsbyrå att komma dit och jobba för en dag. Men så länge orkar inte ens jag låtsas.
På jobbet låtsas jag att jag är ingenjör. Det har jag gjort sedan juni förra året. Jag tvivlar dock på att någon tror att jag är ingenjör. I vilket fall som helst låtsas jag att jag är det för säkerhetsskull.
Nu går jag en projektledarutbildning som är en del av kulturvetarlinjen. Alla i min klass är kulturella beyond belief. Detta har fått till följd att jag låtsas vara kulturell. Det är väldigt svårt att låtsas att man är kulturell, men som tur är går jag bara i skolan två dagar i veckan. De dagarna låtsas jag järnet. Snart har jag berättat om allt kulturellt jag någonsin gjort. Då kanske jag måste börja hitta på. Det kan bli speciellt.
Som om detta inte vore nog låtsas jag även på fritiden. Igår var jag på ett mkt trevligt event. För att få delta på eventet var jag dock tvungen att låtsas vara journalist med inriktning på mat och dryck. Gaah! Jag är inte helt hemma på det området (har problem med enklare matlagning såsom snabbmakaroner). Jag kände mig därför ganska obekväm med frågor rörande mitt "yrke". Som tur var lyckades jag låtsas tillräckligt bra för att få stanna hela kvällen och som belöning fick jag avnjuta en italiensk buffé och fantastiska viner.
När jag funderar över hur mkt jag låtsas i livet får jag lite panik. Är jag mytoman? Eller är jag bara en anhängare av "fake it 'til you make it"-teorin? Är det fler än jag som låtsas? Borde jag sluta? Eller låtsas mer? Lever jag i en illusion?
Ni som orkar låtsas att ni bryr er kan väl skriva en kommentar?
Om jag vore paranoid popkonst...
... skulle jag se ut såhär.
Jag oroar mig.
Någon dag i förra veckan när jag kände för att vara oproduktiv beyond belief satt jag och läste gamla blogginlägg från 2007. Jag slogs av häpnad av hur otroligt mycket mer klockren jag var 2007 (jag måste säga att jag var fantastiskt rolig 2007). 2007 var tyvärr inte igår. Det var ganska längesedan. Fyra år har gått, och på dessa fyra år har jag förvandlats till en av de tråkigaste människorna på planeten. Jag lägger upp bilder på mig sjläv med Angelina Jolies hår. Det är inte roligt. Utvecklingen oroar mig.
2007 var jag även väldigt bra på att uttrycka mig på bra och fyndiga sätt. Det har alltid varit lite av min grej. Nu oroar jag mig för att jag förlorat förmågan. Kan man göra det? Måste man hela tiden jobba med den för att hålla den vid liv, eller är den en del av en, ungefär som att man kan sjunga eller måla? Att förlora förmågan att skriva oroar mig.
Jag funderar på hur jag kan bli rolig igen. Jag försökte lite med strippan på Schnapps födelsedag. Det var ganska roligt. Dessvärre har jag inte råd att köpa strippor till höger och vänster. Dessutom blir det tråkigt i längden. Vad ska jag ta mig till? Jag måste bli klockren igen. Som jag var 2007. Hjälp mig.
2007 var jag även väldigt bra på att uttrycka mig på bra och fyndiga sätt. Det har alltid varit lite av min grej. Nu oroar jag mig för att jag förlorat förmågan. Kan man göra det? Måste man hela tiden jobba med den för att hålla den vid liv, eller är den en del av en, ungefär som att man kan sjunga eller måla? Att förlora förmågan att skriva oroar mig.
Jag funderar på hur jag kan bli rolig igen. Jag försökte lite med strippan på Schnapps födelsedag. Det var ganska roligt. Dessvärre har jag inte råd att köpa strippor till höger och vänster. Dessutom blir det tråkigt i längden. Vad ska jag ta mig till? Jag måste bli klockren igen. Som jag var 2007. Hjälp mig.
