carlier

Sådär ja! Då var mysteriet med Wallstreet-mannen löst. Det finns både business-Akalla och business-Husby. Microsoft har tydligen kontor där ute och även en hel del tryckerier. Det känns dock mer troligt att mr Wallstreet jobbar på Microsoft, och för hans kollegors trivsel, i någon slags it-bunker. Nu vet vi i alla fall varför han åker mot Akalla varje morgon med en Wallstreet-bok i handen.

Clousseau my ass! Jag borde bli privatdeckare. Känner på mig att det är min grej. Är det någon som vill att jag undersöker något som verkar mystiskt så ställer jag mer än gärna upp mot en mindre ersättning.

I morse när jag som vanligt gick på tunnelbanan satt det en man i min vagn som såg väldigt bekant ut. Jag är extremt trött idag, så det tog ett tag innan jag lyckades lista ut vem det var, men efter en stund slog det mig - det var  "what are they up to on wallstreet anyway?"-mannen! Han satt där med boken i högsta hugg och såg djupt försjunken ut. Jag kan inte för mitt liv förstå varför han läser en bok om wallstreet samtidigt som han åker till antingen Husby eller Akalla (de enda två stationerna som finns efter Kista). Vad gör han där egentligen? Finns det likheter mellan Husby/Akalla och Wallstreet? Förvirringen i mitt huvud är total. Det finns ju iofs business-Kista. Finns det business-Husby och business-Akalla också? Har alla ghetton en business del? Jag förstår verkligen ingenting.

Idag har min trötthet gått in i en helt ny dimmension. Jag är helt slut. Det kan bero på att jag och Sussie var ute på världens pw igår och eftersom min stretchingcoach inte är närvarande för tillfället har mina ben definitivt haft dagar då de känt sig betydlig piggare. Milt uttryckt. Det är bara torsdag och jag är redan i desperat behov av rehab. Det här med att sluta dricka kaffe känns inte alls rätt när man knappt kan hålla ögonen öppna trots ett mindre (allt är relativt) koffeinintag. Det får helt enkelt bli ett vildkaninsprojekt.

Nu ska jag försöka beställa en kalender för tjugonde gången den här veckan. Jag är inte det minsta irriterad över det. Bara så ni vet.

Självklontrollen är som vanligt på topp. Intog precis dagen andra kopp kaffe som mystiskt nog verkar innehålla serotonin istället för koffein. Vilken miss! Så nu sitter jag här, tröttare än någonsin, och fick precis infon att det inte går att beställa saker för under 280kr när jag vill beställa för 250. Vad gör man då? Eew! Jag försökte glömma och gå vidare genom att göra något annat och ringde för att boka ett bord på en restaurang istället. Jag ville boka klockan sju och man kunde boka klockan sex eller halv nio. Det går inte bra nu.

Jag känner mig verkligen redo för att vara ledig igen. Veckan borde innehålla tre vardagar och fyra helgdagar. De tre vardagarna finns till mest för att man ska uppskatta sina fyra lediga dagar och för dem som faktiskt trivs som tamkaniner. Hade det varit så hade det varit fredag idag (fast ändå onsdag) och jag hade haft en massa tid över till må-bra aktiviteter i solen. Onsdagen hade blivit den nya fredagen. How fab. Nu är det ju dessvärre inte så och onsdagen är fortfarande den gamla onsdagen. Jag sitter på jobbet. Det är tropiskt väder ute. Jag måste gå upp tidigt två dagar till innan jag får sova ut. Jag borde tvätta igen men vägrar eftersom det är fint väder. Ja, allt är precis som vanligt. Jag hatar när allt är som vanligt! Därför ska jag klacka om en herrans massa skor imorgon. Det är nämligen extremt ovanligt. (därav mängden skor i min hall som behöver klackas om)

Nu ska jag bege mig en trappa ner och hänga med receptionisten. Hon har tydligen inte så mkt att göra och mitt uppdrag är att kolla lite saker och underhålla henne. Det är verkligen min lott i livet att stå för underhållningen. Caroline Jensen, entertainment consultant. Hur bra låter inte det?! Sådär ja, då var framtiden säkrad. Skönt.

Roger and out.

D.L.E
(Den Lilla Ettriga)

Hör och häpna, i morse var det en ny man som körde golvputsarmaskinen i gallerian! Det måste ju innebära att orginalsnubben planerar att ta en ganska lång semester. Skönt för honom. Mina kollegor tycker inte att jag är klok som har koll på vem som putsar golvet i gallerian, men sån är jag.

Igår kväll var jag på yoga i något slags försök att bli mer harmonisk och sluta drömma om att jag befinner mig i en psykologisk thriller. Det var helt underbart. Jag måste gå på yoga oftare! Efteråt blir man verkligen inspirerad att leva ett mer hälsosamt liv, så jag begav mig till Coop som ligger vägg i vägg med SATS och attackerade hälsohyllorna. Sen gick jag hem och tittade på american pie vilket gjorde att jag inte alls kände mig lika sugen på paj längre. En ur hälsosynpunkt mycket bra kväll. Idag var planen att jag skulle byta ut allt kaffe mot grönt te, men det sket sig rejält när jag passerade coffee shoppen i gallerian och började dagen med en capuccino. Oops... Förhoppningsvis var den i alla fall fri från blekmedel.

Idag planerar jag att ta en långlunch i solen så att jag förhoppningsvis blir lite brunare. Med tanke på att jag är i Kista där ingen bryr sig det minsta om vad man håller på med övervägde jag att ta med mig folie och på något sätt tejpa fast runt hela mig så att det reflekteras, men jag hittade bara plastfolie hemma och det kändes inte alls rätt.

För övrigt kan jag upplysa världen om att jag lyckats gå upp tre kilo på ca två veckor. Kontor är uppenbarligen inte hälsosamt för männiksor. Nu är klockan halv elva och jag är hungrig igen. Håll i hatten! Jag kommer bli lätt att hitta i stockholmsvimlet under sensommaren, jag ser ut ungefär som mumintrollet. Det är tur för mig att han ändå är rätt söt.

See you in Mumindalen!

Jag är glad! Vilken triumf! Jag är i Kista och jag är glad. Jag förstår inte hur det gick till, men jag har lyckats. Blå linjen stör inte längre min existens. Det känns rent av som att den inte existerar. Jag har lärt mig att totalignorera blå linjen till och med när jag åker den och jag är mycket nöjd. Det märks dock att den har satt sina spår...

I natt drömde jag en jättehemsk mardröm. Jag drömde att jag var i ett hus som låg på en ödlig ö i en fiskarby. Det var tidig höst eller sensommar. Huset tillhörde min kompis men hennes bror bodde också där. Hennes brors fru var död, men det hindrade inte honom för att ha kvar hennes kropp i huset. (Hon såg ut ungefär som den lilla tjejen i "the ring" fast blond) Både jag och min kompis visste att det var han som hade dödat henne, men ingen sa något. Vi kunde inte prata om honom, för han var någon slags spion som hade koll på precis allt vi sa. Det var även helt uppenbart att han var ute efter att döda mig. Då och då bröt min kompis ihop och fick panik, men hon kunde aldrig säga något. Jag gjorde några försök att fly med en båt till fastlandet, men varje gång lyckades han haffa mig och återigen placera mig på ön i huset med hans döda fru.

Jag vaknade vid halv ett och var jätterädd!

Den här drömmen känns som ett men från för många turer med blå linjen. Kommer jag att behöva gå i blå linjen-terapi? Är det något Stockholms stad tillhandahåller för alla frekventa blå linjen-resenärer?

Au secours.

I helgen insåg jag en sak. Vi är alla tamkaniner. Mer eller mindre i alla fall. Det är mycket i våra liv som till största delen liknar tamkaninernas och sedan 2000-talets början blir vi mer och mer kaninlika för varje dag. Dagarna spenderar vi på kontor som, när man tänker efter, är väldigt lika kaninburar. Vissa delar bur med andra kaniner (kontorslandskap) och andra har sin alldeles egna bur. I buren har vi en begränsad rörlighet och det krävs att någon öppnar gallret för att vi ska få lämna buren (chefen är på gott humör). Ju bättre jobb man har, desto mer tid spenderas i buren. De flesta vill med andra ord vara kaniner. Och precis som tamkaniner får vi komma ut någon timme på kvällen och bli ompysslade av våra nära och kära. På helgerna kan det hända att vi får vara ute och skutta lite på gräsmattan om det finns någon sådan i närheten och ibland har vi turen att bli flyttade till en utebur (balkongen). Vår huvudsakliga föda består av grönsaker och diverse fröer. Numera finns det nästan fler frösorter i en vanlig livsmedelsaffär än i djuraffären. Tydligen så finns det dem som känner sig så mycket som kaniner att de helhjärtat går in i rollen. Playboy-bunnies.

När jag insåg hur lika kaniner vi faktiskt är insåg jag också att jag nog inte alls vill vara en kanin. I alla fall inte en tamkanin. Så nu ska jag bli en vildkanin på heltid. Jag börjar den 8:e augusti. Tills dess tänker jag sitta i min bur och knapra på pellets.

Mon dieu! Nu är jag tillbaka på kontoret igen, förhoppningsvis lite mer solbränd och avslappnad än i fredags. Jag försöker göra mina helger till små mini-semestrar nu när jag inte har någon riktig, och hittills har det fungerat ganska bra. Men i morse var det tur att jag för en gångs skull var på ganska bra humör, för när jag powerwalkade genom gallerian upptäckte jag att till och med mannen som kör golvputsarmaskinen har semester. Han var inte där! Nu ligger han garanterat på playan eller på en luftmadrass någonstans och sippar på en drink och helt plötsligt är det mer synd om mig än om honom. Det är tur att jag hade en bra helg. Jag behövde inte umgås med mig själv mer än på lördagen och då hade jag lyckligtvis en massage inbokad som var helt underbar förutom att olika kroppsdelar somnade om vartannat. Mkt underligt. I helgen har jag även insett att jag är kär. I Stockholm. Stockholm är verkligen helt fantastiskt! Det spelar ingen roll om ingen är här och om stan är översvämmad av underliga turister i solhattar, Stockholm är magiskt ändå. Jag är verkligen kär på riktigt. Det är sånt man kan komma på när man umgås med sig själv. Så den här veckan ska jag njuta av Stockholm som aldrig förr. Detta är förhoppningsvis det enda jag har gemensamt med Lasse Berghagen.

Dagens t-shirt tryck: "Good girls go to heaven. Bad girls go to Italy."
Förlåt? Jag känner att det kanske är dags att omvärdera det här med att semestra i Italien. Speciellt med tanke på personen som bar tröjan.

Idag är det äntligen fredag, men min fredagsfeeling är i princip obefintlig. Hur får man tillbaka den? Kan man framkalla fredagsfeeling på något sätt? Med vin? Hm. Imorgon ska jag på massage. Det kan verkligen behövas. Blå linjen gör en spänd som en gitarrsträng (antar att de spänns hårdare än fiolsträngar?) I morse var det till och med en man som blev haffad av två poliser. Gaah!

Jag har, tro det eller ej, börjat vänja mig vid tanken på att umgås med mig själv i helgen. Tror aldrig att jag har gjort det förut i hela mitt liv, förutom när jag flyttade till Nice och inte kände någon. Då hängde jag iofs med en galen fransos som var engelsklärare (den enda jag hittade som kunde föra en dialog på engelska utan problem), men det räkans inte. Jag tänker se min helg i total isolering som ett äventyr. En semester från mitt eget liv. Ungefär som folk som åker till Tibet och sitter själva på ett berg i en vecka. Vem vet, jag kanske till och med hittar mig själv på en klippa någonstans. Spännande.

Varje morgon när jag hoppat av blå linjen är nästa utmaning att relativt smärtfritt ta mig igenom Kistagallerian. På morgnarna brukar det gå bra eftersom affärerna inte har öppnat och de enda som passerar i gallerian är de som är lika olyckligt lottade som jag och är påväg till jobbet. Och varje morgon är det samma sak, det springs ner för rulltrappan som om datorn inte kan vänta en sekund till och sedan powerwalkas det genom gallerian som om det vore OS i gång. Varje morgon möter jag även en man som kör runt på ett litet ismaskinsliknande fordon och tvättar gallerians golv, och i morse slog det mig att är det någon det är synd om så är det honom. Han har inte ens en i-pod så att han kan lyssna på musik medan han kör runt på golvputsarmaskinen, han bara sitter där. I morse upptäckte jag att han ser totalt apatisk ut, men vem hade inte gjort det? Jag är förundrad över hur han hittar krafter att gå upp varje morgon för att sätta sig på en putsmaskin och köra runt i en tom galleria. Har han sten sköna kollegor som han kan sitta någonstans och äta frukost och snacka skit med när golvet är färdigputsat? Jag kan knappt motivera mig att gå upp och åka till Kista i fyra veckor. Hur gör han? Han måste lära mig! Jag funderar på att ta ett snack med honom en dag.

Tills dess tänker jag fortsätta tycka synd om mig själv. På lunchen ska jag försöka boka in helgens spa-aktivitet. Egentligen hade jag behövt checka in på rehab, men spa är iaf ett steg i rätt riktning. Igår var jag tvungen att köpa skor. Det är verkligen dyrt att vara deprimerad! I min favoritbok (Bergdorf Blondes) åker de alltid till the Ritz i Paris när de är deprimerade över något. Det kanske är det jag borde göra? Vill någon sponsra mig? Snälla? Det är verkligen kritiskt.
Tills det att flygbiljetten till Paris dimper ner i brevlådan kan jag hålla till godo med roliga semester-stories. Ocensurerade tack. Tell me!

Jävlafuckingskitfan! Vad är det här? Det är 25+ och sol i hela Sverige och alla, verkligen alla, solar, badar och har det bra utom jag. För gissa vad jag gör? Jo, jag hänger i Kista och googlar saker som inte finns! Kul! Jättekul. Verkligen. Jag skrattar så jag gråter. Eller vänta nu, jag gråter nog bara. Jag har insett att jag verkligen inte är gjord för den här typen av tortyr, eller någon typ av tortyr alls för den delen. Det känns verkligen inte alls rätt. Jag är verkligen totaldeprimerad på allvar och det är bara onsdag. Det här kommer aldrig att hålla. Är det någon som har förslag  på hur man överlever kontorsdepressioner?
 
Sedan jag började åka tunnelbana på daglig basis (eew!) har jag förundrats över att alla har med sig böcker som de är som fastklistrade vid. De läser när det sitter, står, ja till och med när de går till och från plattformen. Nu förstår jag att det är av ren självbevarelsedrift och någon form av verklighetsflykt, sådant man tar till när ens egen verklighet är för hemsk för att kunna leva i. Jag har roat mig med att studera vad olika människor läser. De flesta läser pocketböcker från akademibokhandelns top10-lista, men då och då dyker det upp outsiders som läser något helt annat och ofta väldigt otippat. I morse satt jag mitt emot en man som i ärlighetens namn skulle behöva duscha både en och två gånger, och vet ni vad han läste? En bok om finans och business. Och det roligaste av allt, kapittlet han var på hette "What are they up to on wallstreet anyway?". Undrar inom vilken bransch han tänker starta eget.

Gud, jag är verkligen deprimerad. På allvar. Det här är inte okej. Snart kommer jag bli en såndär person som gråter för att toapappret är slut. Rädda mig!

Blå linjen börjar bli en del av min vardag på allvar nu. Mkt skrämmande. I morse kände jag till och med igen två stycken som brukar åka den. Då vet man att det är kört på riktigt. Jag börjar till och med drömma en massa skumma ghettodrömmar om mördare. Blå linjen har tagit sig in i mitt undermedvetna! Som ni förstår är jag i akut behov av hjälp snarast!

Och inte nog med det, till råga på allt så är jag helt övergiven här uppe i huvudstaden. Folk åker åt alla möjliga håll och inte en kotte är kvar. Så den här veckan ska jag försöka förstå nöjet i att umgås med mig själv. Mamma tyckte synd om mig som skulle behöva hänga med mig en hel vecka, så hon gav mig en bok. (tack!) Veckans tema är med andra ord me-time (plus bok). Och eventuellt en hel Sex and the City box beroende på solmängden. Som tur är börjar de flesta göra comeback nästa vecka och då väntar en hel del speed-dejting. Jag rekommenderar starkt att alla som träffar mg framöver tar med sig öronproppar med tanke på att jag måste prata igen för en hel vecka..

Mon dieu vilken trevlig helg jag har haft! Men den började minst sagt kritiskt. På lunchen i fredags insåg jag att jag hade glömt plånboken hemma. Så det var bara att hoppa på första bästa tunnelbana och åka hem och hämta den vilket gjorde att jag åkte blå linjen hela fyra ggr på en dag! Håll i hatten! När jag väl kommit till Arlanda med plånbok, resväska och allt kom nästa kris. Piloten som skulle flyga planet kom och berättade att det eventuellt var något tekniskt fel med alla Boingplan så att vi kanske inte kunde komma iväg. Eftersom det var kvällens sista flight till Göteborg fick jag total panik och skällde på piloten och gjorde puppy-eyes om vartannat, allt för att han skulle ge mig prio på alternativa lösningar. Som tur är blev det aldrig aktuellt, Boing löste problemet snabbt och vi blev  bara en kvart sena allt som allt. Vilken lättnad! Resten av helgen spenderades ute i skärgården och innehöll mycket sol, bad och grillning. Homeslice agerade grillmaster och lyckades grilla i beckmörker i fredags natt och sedan i ösregn i lördags kväll. Det ska vara en utmaning att grilla! Jag har även insett att jag är väldigt rädd för krabbor. Krabbor känns ungefär som spindlar fast hårda och med klor. Eew eew eew!

Nu är det måndag igen och jag är back in business. Ikväll har jag två väskor att packa upp, så nu måste jag verkligen! I can do it! I helgen ska jag på spa så att jag klarar en vecka till.

Fortsättning följer.

TGIF!

Fredag! Wohooo! Hell yeah! Jag gjorde det! Fem dagar av tidiga morgnar och excel är avklarade och inte ens jag förstår hur det gick till. I kväll flyger jag till Göteborg för att tillbringa helgen någonstans i skärgården. Underbart! Jag ska andas som aldrig förr i ett försök att kompensera för blå linjens nästintill obefintliga syremängd. Det kan gå.

I morse fick jag således släpa med mig resväskan på tunnelbanan vilket inte alls var någon angenäm upplevelse. Jag har insett att jag sakta men säkert börjar bli en metro-bitch. Det krävs att man är det för att överleva i den hårda tillvaron som tunnelbaneresenär. Det gäller att tränga sig, ignorera "regler" som att de som ska gå av  och de som ska gå in genom spärrarna har företräde. Sådant är för dem som inte åker så ofta, dvs. som jag för några veckor sedan (det var tider det). Men nu är det alltså andra bullar. I morse lärde jag mig dock den hårda vägen att det är väldigt svårt att vara en metro-bitch när man släpar runt på en resväska vilket gjorde att jag kom till kontoret tio minuter senare än planerat. Det lönar sig med andra ord att vara en metro-bitch.

På tal om blå linjen, så hade jag en ganska bisarr upplevelse när jag åkte hem igår. Jag var den enda med västerländskt ursprung i hela min tunnelbanevagn förutom en man som var skrämmande lik George Bush! George Bush på blå linjen känns inte som en speciellt bra idé. Mannen såg dock ut att trivas ganska bra. Hela grejen kändes skum.

Igår när jag joggade på gymmet upptäckte jag att det krävs ganska exakt 30 minuters jogging för att förbränna en påse haribogodis. Det kan vara bra att veta. Jag undrar hur mycket man förbränner på 30 minuters exceljobb?

Nu ska jag se om det finns choklad här någonstans.

Roger and out.

Mon dieu! Nu har jag hamnat i en allvarlig koma.

Har ni tänkt på att det är lättare att gå in i väggen om ens skrivbord är omgivet av väggar? Det gör ju på något vis att väggen är mer lättillgänglig än om man sitter mitt i ett öppet rum. Undrar om Dilbert har tänkt på det? Han jobbar ju också i cubicle. Jag har kommit fram till att jag refererar till Dilbert ganska ofta, men jag har aldrig läst Dilberts bok. Eller är det böcker? Det är ett mysterium hur jag kan veta så mycket om Dilbert. Kanske något för Clousseau? Jag har aldrig sett honom heller, men det kan hända att jag refererar till honom också ibland. Varför gör jag det?! Har jag överhuvud taget rätt att göra det? Kanske sålänge ingen märker något...

Den här typen av funderingar tyder på att jag är trött. Väldigt trött. Jag är så trött att jag måste äta haribo-godis för att inte somna med huvudet i tangentbordet. Och då bör det tilläggas att jag inte ens gillar haribo-godis. Det här kan inte under några omständigheter vara nyttigt.

Jag dagdrömmer lite om kvällens aktiviteter istället.

Ikväll bör jag göra följande:
*tvätta
*packa upp skåneväskan
*packa göteborgsväskan
*handla
*dammsuga
*lämna Beck-filmens skiva (lyckades lämna in fodralet utan skiva. igen.)

Men det jag kommer att göra är:
*gå till gymmet och jogga med Zlatan-låten på högsta volym
*kolla sista sesongen av Sex and the City
*läsa Ekens Se & Hör som kom igår
*äta en liter popcorn
*panik-packa göteborgsväskan framåt tolv

Det är så skönt med självinsikt.

God morgon!
Den här dagen har börjat på ett ganska jobbigt sätt. För det första går jag numera upp 07.20 varje morgon istället för 11.20 som jag är van vid. Jag känner mig med andra ord ganska jet-laged vilket såklart är jobbigt eftersom det är åt fel håll. Jag har insett att jag borde jobba från Sverige men på ett amerikanskt företag och alltså med deras arbetstider. Går det? Värt att undersöka.
I morse när jag satt där i min koma och letade efter någon kanal med väderprognos så att jag kunde komponera ihop en outfit råkade jag välta ut en flaska vatten över hela soffbordet. Eew! Det resulterade i att jag har kjol idag för att det "såg varmt ut" och jag inte hann se vädret. Det är inte varmt idag. Fan.
Nu kom jag precis till jobbet och gick raka vägen till min partner in crime här på SonyEricsson - kaffemaskinen. Den må göra plastkaffe utan koffein, men den håller mig iaf hyffsat på banan under dagarna. Jag kom tillbaka till skrivbordet, nöjd och glad, men vad händer? Jo, jag lyckas spilla ut kaffe över halva bordet! Det går inte bra nu. Som tur är hann jag rädda spunken.

Jag känner verkligen inte för att göra någonting alls idag. Det är inte helt stabilt med tanke på att jag har en hel del att göra. Vi får se hur det här går. Jag ska hur som helst försöka undvika mailkontakt med personer som inte jobbar på företaget, de önskar mig bara en trevlig semester hela tiden. Trevlig semester!? Vilket skämt. Men jag vet vad jag ska göra i höst när jag ska på min efterlängtade semester som iofs inte ens är planerad, men ändå. Jag ska maila alla jag någonsin har känt och några till och, just det, önska dem en trevlig semester. Hah!

Skrattar bäst som skrattar sist.

Måndag. Alla har semester utom jag. Eew! Jag sitter på jobbet och försöker hitta en lämplig person att fråga ut om en massa saker jag inte förstår mig på. Jag hittade en kines som verkar ha koll på läget så nu hoppas jag på det bästa.

Jag var ledig förra veckan och det var verkligen välbehövligt efter fem dagar på blå linjen! I torsdags kväll var jag och pappa ute och åt med ett gäng sten sköna amerikaner. Vi var på en restaurang i hamnen som serverade skum till precis allting. Skumt. Kyparen gjorde sitt bästa för att försöka berkriva vad en tupp är med hjälp av charader och kuckeliku-ljud. Amerikanerna kände sig förvirrade beyond belief.
I fredags var jag i Båstad och åt middag med Mari. Galet trevligt! Så nu jobbar jag på att få ihop en resa till Frisco i höst. Det kan behövas med tanke på att sommarens semesterplaner inte känns speciellt befintliga alls.
Lördagen gjorde i princip hela min helg, på dagen var vi i Båstad och kollade tennis så gott det gick. Vädret var mkt underligt och det varierade mellan strålande sol och ösregn i tjugominutersintervaller. Speciellt. Så självklart blev jag några timmar sen till kvällens evenemang som var en hawaii-fest anordnad av Elin och Johanna. Alla gick in för temat och jag spenderade kvällen i en badring formad som en korallfisk. Bad-djur är roliga!
Igår höll jag verkligen på att missa planet tillbaka till Stockholm, vägen till Sturup har garanterat blivit längre sen sist jag åkte där. Men jag hann precis och kom på planet sist av alla. Det är vad jag kallar world class principals!

Nu sitter jag och laddar för nästa helg då det blir Göteborg för hela slanten! Jag siktar på skärgården asap för att inhalera frisk luft som en galning. Fram tills dess funderar jag på att tillbringa kvällarna i en oxygen-bar. Det är ont om syre på blå linjen och utan syre mår ingen bra. Det behöver man inte vara naturvetare för att förstå.

Ikväll vill jag att alla håller tummarna för Bong som ska på Hammarby-Malmö ff i Malmö med skåningen. Gaah!

Nu är det dags för dagens tredje tur till kaffe-maskinen. Det är verkligen inget koffein i maskin-kaffe. Jag misstänker att även koffeinet är av plast vilket gör att effekten uteblir. Men det är bara en spekulation.

Äntligen fredag och ingen är gladare än jag, jag lovar. Jag måste säga att jag är sjukt imponerad över att jag lyckats gå upp tidigt fem dagar i rad nu. Det är banne mig inte fy skam! Dessutom har jag tampats med tunnelbaneresor hit och dit på daglig basis, så jag känner mig mer än välförtjänt av lite ledighet!

Jag sitter på jobbet och har countdown till helgen när det som absolut inte får hända mig händer - min mail spårar! Den är helkonstig och verkar inte alls fungera som den ska. Jag är klar med veckans missions och mailen är det enda roliga jag har! Whyyy!? Jag känner mig upprörd beyond belief. Jag får roa mig med att leka lite med min spunk som jag har på skrivbordet sålänge.

Nu är det hur som helst inte långt kvar, och nästa vecka åker jag ju som bekant till Skåne för att festa loss med chokladmannen. Håll i hatten!

På tal om choklad så är jag väldigt sugen på blåbärspaj.

Oh my bloody god and fuck!