carlier

Jag har hamnat i någon slags kris. Fast en positiv sådan, om det nu finns.
För mig är en positiv kris en kris som medför en positiv förändring av något slag. Att man ändrar en ovana, bryter destruktiva tankemönster eller vad det nu kan vara.

Nu låter det som att min kris är jätteallvarlig. Det är den egentligen inte. Men för mig, just idag, är den det.

Jag får panik vid tanken på att jag kanske inte lever mitt liv fullt ut. Det jobbiga är att jag inte har någon att skylla på förutom mig själv. Jag tror nämligen att man skapar sin egen action. För att roliga och galna saker ska inträffa av en slump måste man utsätta sig för slumpen, och det gör man inte om man inte bryter sina vardagsrutiner.

Hela den här veckan har jag gått runt och känt mig trött. Jag har gått runt på jobbet som en zombie och knappt fått något gjort över huvud taget. Jag har med andra ord skapat noll action. Ändå har jag sovit åtta timmar varje natt, vilket blir en tredjedel av mitt liv till slut. Sånt gör att jag får panik.

Droppen kom igår, då jag insåg att jag i princip har koll på veckans alla tv-program. Hur tragiskt är inte det?
Jag vägrar bli en sorglig liten figur som lever mitt liv genom tv'n. Jag lever mycket hellre i verkligheten!
Det är så lätt hänt att man blir bekväm, lutar sig tillbaka i tv-soffan och sätter sig in i tv-karraktärernas liv istället för att skaffa sig en egen spännande tillvaro.

Tänk om man skulle lägga all tid man tillbringar framför tv'n på att utveckla sig själv, vad långt man skulle komma!
Detta är mitt nya projekt. Jag skrotar tv'n till förmån för mig själv.
Det är jag värd.