carlier

Jag myser med mig själv. På bordet framför mig står en nygjord capuccino och på tv är det Top Model. Det är så mkt jag orkar med just nu, jag är beyond sten död. Jag har varit tvungen att infinna mig i skolan klockan nio två dagar i rad nu, och det tar på krafterna kan jag meddela! Idag genomled jag en tre timmar lång statistikföreläsning. Min räddning var kaffeautomatens blåbärssoppa. Det är verkligen tur att den finns.

Nu börjar saker falla på plats igen efter Marcs plötsliga försvinnande. Men det är inte utan krångel, tyvärr. Jag har nytt VISAkort men ingen kod. Jag har nytt SIMkort som inte verkar fungera, så mitt gamla nummer är alltså fortfarande off limits. Min nya Marc är på g. Det enda jag väntar på är en amerikansk adress från min räddare i nöden, som lustigt nog heter Marc, sen är det bara att beställa en ny Marc som Marc sedan tar med sig när han kommer till Sverige om några veckor. How fab. Idag har jag alltså lite missions i city och temperaturen indikerar att det är dags för pälsmössan. Dock verkar det bara vara jag som känner så. Hm.

Äntligen fredag, och om några timmar ska jag till skolan och skriva min första psykologitenta. Jag känner mig som vanligt inte helt i fas, men den här gången har jag en hel hög med saker att skylla på om något går fel. 

Nu har det spårat på allvar. Inte nog med att jag har tentapanik, är sjuk och känner mig galet rastlös, idag blev jag dessutom bestulen. Min Marc Jacobs väska är borta. Jag gråter. Jag satt på stadsbiblioteket och försökte komma i fas med tentapluggandet när jag upptäckte att min väska helt plöstligt fått ben och sprungit därifrån. Så nu är jag mobillös, plånbokslös, nyckellös, mp3lös och känner mig ganska hopplös. Eftermiddagens tentaplugg blev utbytt mot polisanmälan, samtal med försäkringsbolag och diverse övriga krissamtal. Nu sitter jag på golvet och väntar på att en låssmed ska komma och byta låsen. Jag är inte nöjd. 

Jaha, nu har jag fått min överraskning. En rejäl förkylning. Isn't it lovely. Så här sitter jag, mitt i tentapaniken, och hostar, snörvlar och tänker att det är beyond synd om mig. Livet är hårt. Samtidigt micrar jag kantarelllasagne och kokar broccoli. Jag är inte sugen what so ever. Wääh. Men äta bör man annars dör man. Eller hur det nu var. Fördelen med att vara sjuk är att man kan skylla sin förvirring på feberyra. Det och att det är helt okej att äta en pint Ben & Jerry till middag. Det sägs vara mkt bra mot halsont. 

Jag befinner mig mitt i en livskris royale. Mitt liv "rullar på". Det är det absolut värsta jag vet. Jag hatar verkligen när saker "rullar på". Jag behöver oväntade utmaningar. Jag vill veta att jag lever. Få en adrenalinkick. Känslan jag är ute efter kan beskrivas ungefär som att köra taxi i Beijing utan karta. Nu är bara frågan vad sjutton jag ska ta mig till. Jag vill bli kidnappad (fast av nån skön filur), bli bjuden på en bal på slottet (à la askungen), hoppa bungyjump i amazonas, ja jag är öppen för det mesta helt enkelt. 

Jag börjar tvivla lite på ordet knickedick. 

Jag har ett stövelproblem. Stockholm har blivit kallt och jag har sprungit på stöveljakt så att mina stackars fötter ska slippa frysa. Dessvärre har stöveljakten gått väldigt dåligt. Alla stövlar är ungefär fem cm för stora vid vaderna. Det ser verkligen inte klokt ut! Så nu sitter jag här efter två veckors stöveljakt och har fortfarande inga stövlar. Ett i-landsproblem som heter duga. Nu kvarstår bara någon slags hållbar nödlösning i stil med väldig tjocka benvärmare eller en skomakare som vill och kan "sy in" stövelskaft. Helst gratis. 

Igår var jag ute och gjorde ett psykologiskt experiment. Det hela gick ut på att se vilka och hur många människor som köper lösgodis en tisdag jämfört med en fredag och på så sätt försöka avgöra om det är en norm att äta godis på helger. Resultatet från igår var väldigt intressant, i alla fall för mig. Det var mer än tre gånger så många kvinnor som män som köpte godis på egen hand och jag var självklart tvungen att fundera lite över varför. Det jag kom fram till känns ganska scary faktiskt. Jag tror nämligen att män i större utsträckning än kvinnor har stimulerande och tidskrävande jobb. Kvinnorna sitter således hemma oftare och ersätter action- och affektionsbristen med godis. Godiset gör dem feta vilket slutligen leder till att männen hittar en ny, smalare och mer livsglad tjej och den förra godis-tjejen äter mer godis och blir om möjligt ännu mer miserabel. Det hela gav mig lite panik. Men vet ni vad? Jag har löst det. Jag har skaffat mig en hobby. Från och med slutet på september kommer jag att vara skådis! Jag ska alltså gå en teaterkurs. Det här kan gå precis hur som helst, men det blir definitivt inget lösgodis på vägen!

Long time no blogg. Jag har hamnat i koma. Men jag är medveten. Det är första steget till förändring har jag hört, och det låter bra tycker jag. För en förändring känns definitivt nödvändig. Jag behöver energi och det pronto för sysslolös är egentligen det sista jag är. Ineffektiv ligger nog närmare till hands om man av någon anledning skulle få för sig att beskriva mitt starkaste karaktärsdrag just nu. Men det är det förhoppningsvis ingen som vill, så nog om det nu.