carlier

Igår hade jag en väldigt bra dag, mestadels på grund av att jag känner så bra människor. Redan klockan tio var jag vaken och satt i frisörstolen medan mitt hår mirakulöst transformerades till ett hollywoodsvall. En mycket bra start på dagen. Nyklippt och glad sprang jag vidare för att luncha med Eken. Vi satt på Chokladbollen och njöt av livet. På trottoaren spatserade Petter (rapparen) förbi och njöt av livet han också. Efter lunchen gick jag till Tures och tog en kaffe med Caroline från Rydebäck som jag hittade på universitetet härom veckan. Mycket trevlig skåning det där. En kaffe och massor av skitsnack senare sprang jag på stan och gjorde lite ärenden tills det var dags att ta ännu en kaffe med en sten skön dude som nog inte vill bli nämnd här. Vi satt i solen och smed planer som aldrig förr. Sen sprang han vidare till gymmet och jag sprang till Livia på Djurgården för att äta middag. Jag åt upp allt som vanligt och sen såg vi Eurovision. Jag gillade Kroatiens svar på Hugh Hefner. 

Det är på bussen det händer. Tydligen. På sista tiden har mina bussupplevelser varit synnerligen onormala. Det hela började någon gång i förra veckan när jag skulle ta buss 40 från universitetet till Odenplan för att luncha med Bong. Bussen var ganska full och jag hamnade bredvid en filur som liknade stereotypen för en it-nörd. Det dröjde inte länge innan han ivrigt började berätta om att hans jacka var vattentät, hur djupa vattenpölar han kunde gå i med sina skor, att hans kläder klarade en långpromenad i regn, blablabla... Jag försökte vara trevlig och lyssna och råkade använda mig av ordet absolut som en slags bekräftelse på att hans outfit säkert var vattentät och mycket praktisk vid långa regnpromenader. Det skulle jag aldrig ha gjort! Efter att jag råkat säga absolut följde en lång utläggning om vad absolut egentligen betyder och att det i själva verket innebär att diskussionen är slut. Om det ändå vore så väl! Filuren övergick till att predika om en bok i filosofi som tydligen finns att köpa på akademibokhandeln. Han ville verkligen att jag skulle köpa den. Det ville inte jag. Snubben verkligen brann för filosofi och jag ville inget hellre än att gå av bussen. Väl framme vid Odenplan visar det sig såklart att han också ska av där. Eew! Så han höll mig sällskap ända tills Bong kom och räddade mig. Nu har jag eventuellt uppmuntrat honom att skriva en bok i filosofi vilket han inte alls verkade främmande för. Jag har även lovat att komma på release-festen. För att sammanfatta: Bussresa 1, attackerad av hysterisk hobbyfilosof.

Det går helt seriöst inte bra nu. Klockan är kvart i tio och jag är i skolan. Inga konstigheter. Det konstiga är att jag har varit här sen halv nio i morse. Varför då kan man fråga sig, och tro mig, jag frågar mig. Jag hade av någon outgrundlig anledning fått för mig att mitt seminarium idag började klockan åtta. (jag har gjort om den akademiska kvarten till en akademisk halvtimme eftersom bussen tar längre tid på morgnarna och den akademiska kvarten är reserverad för sömn och snooz) Så ja, här kom man inspringande som en galning halv nio i morse för att upptäcka att seminariet inte är förrän tio. Eh!? Inte ens biblioteket hade vaknat! Det här är inte okej. Jag är en person som måste sova på morgnarna för att fungera då min personliga tidszon är någonstans ute i Atlanten på någon liten ö alternativt ryggen på en val om det inte finns några öar där. Det är med andra ord mitt i natten för moi.  Nu har jag druckit en kaffe och ska alldeles strax springa och köpa min andra för att inte trilla ihop i en liten hög under seminariet. Jag tycker extremt synd om mig själv just nu. Det borde ni också göra.

När jag bodde i Nice var mitt största problem, förutom att jag gick vilse hela tiden, alla franska män som skrek olämpliga saker efter mig så fort jag försökte ta en promenad på promenade des anglais. Jag försökte göra allt för att slippa dem, såsom att spöka ut mig i diverse underliga outfits typ joggingbyxor, xl t-shirt, stor kofta skumma gympadojjor, enorma runda solbrillor och håret i en spretig boll mitt på huvudet. Det hjälpte föga. Jag testade till och med att vira en svart halsduk runt huvudet som någon slags hemmagjord burka, men inget hjälpte. Ni förstår säkert vilken befrielse det var att komma tillbaka till Sverige och kunna ta en promenad längs stranden i shorts och bikini-topp utan att någon sa ett ord. Den senaste veckan har jag dock börjat känna av skrämmande tendenser här uppe i huvudstaden. Så fort vädret började bli smått rivieran-likt började de svenska männens beteende bli detsamma. De olämpliga kommentarerna har haglat de senaste dagarna, mkt obehagligt. Igår tog jag en fika med min favoritblondin räkan och diskuterade saken. Det visar sig att samma sak hänt henne! Det här är inte okej! Sverige är blondinernas hemland, och är det någonstans i världen där vi borde få vara i fred så är det här! Kanske gäller detta fenomen enbart centrala Stockholm? Bör jag emigrera till skåne sommartid för att slippa bli attackerad? Snart är det shorts-säsong och min förhoppning är att jag ska bli lämnad i fred. Ingen uppskattar att bli attackerad på gatan förutom de som jobbar där. De jobbar nattetid på trafikerade gator och har sommarkläder mitt i vintern. De har inte jeans, t-shirt och solbrillor en vacker vårdag på en liten gata i Vasastan. För er som missat det.