Fabulicious Friday
TGIF!
Fredag! Wohooo! Hell yeah! Jag gjorde det! Fem dagar av tidiga morgnar och excel är avklarade och inte ens jag förstår hur det gick till. I kväll flyger jag till Göteborg för att tillbringa helgen någonstans i skärgården. Underbart! Jag ska andas som aldrig förr i ett försök att kompensera för blå linjens nästintill obefintliga syremängd. Det kan gå.
I morse fick jag således släpa med mig resväskan på tunnelbanan vilket inte alls var någon angenäm upplevelse. Jag har insett att jag sakta men säkert börjar bli en metro-bitch. Det krävs att man är det för att överleva i den hårda tillvaron som tunnelbaneresenär. Det gäller att tränga sig, ignorera "regler" som att de som ska gå av och de som ska gå in genom spärrarna har företräde. Sådant är för dem som inte åker så ofta, dvs. som jag för några veckor sedan (det var tider det). Men nu är det alltså andra bullar. I morse lärde jag mig dock den hårda vägen att det är väldigt svårt att vara en metro-bitch när man släpar runt på en resväska vilket gjorde att jag kom till kontoret tio minuter senare än planerat. Det lönar sig med andra ord att vara en metro-bitch.
På tal om blå linjen, så hade jag en ganska bisarr upplevelse när jag åkte hem igår. Jag var den enda med västerländskt ursprung i hela min tunnelbanevagn förutom en man som var skrämmande lik George Bush! George Bush på blå linjen känns inte som en speciellt bra idé. Mannen såg dock ut att trivas ganska bra. Hela grejen kändes skum.
Igår när jag joggade på gymmet upptäckte jag att det krävs ganska exakt 30 minuters jogging för att förbränna en påse haribogodis. Det kan vara bra att veta. Jag undrar hur mycket man förbränner på 30 minuters exceljobb?
Nu ska jag se om det finns choklad här någonstans.
Roger and out.
Fredag! Wohooo! Hell yeah! Jag gjorde det! Fem dagar av tidiga morgnar och excel är avklarade och inte ens jag förstår hur det gick till. I kväll flyger jag till Göteborg för att tillbringa helgen någonstans i skärgården. Underbart! Jag ska andas som aldrig förr i ett försök att kompensera för blå linjens nästintill obefintliga syremängd. Det kan gå.
I morse fick jag således släpa med mig resväskan på tunnelbanan vilket inte alls var någon angenäm upplevelse. Jag har insett att jag sakta men säkert börjar bli en metro-bitch. Det krävs att man är det för att överleva i den hårda tillvaron som tunnelbaneresenär. Det gäller att tränga sig, ignorera "regler" som att de som ska gå av och de som ska gå in genom spärrarna har företräde. Sådant är för dem som inte åker så ofta, dvs. som jag för några veckor sedan (det var tider det). Men nu är det alltså andra bullar. I morse lärde jag mig dock den hårda vägen att det är väldigt svårt att vara en metro-bitch när man släpar runt på en resväska vilket gjorde att jag kom till kontoret tio minuter senare än planerat. Det lönar sig med andra ord att vara en metro-bitch.
På tal om blå linjen, så hade jag en ganska bisarr upplevelse när jag åkte hem igår. Jag var den enda med västerländskt ursprung i hela min tunnelbanevagn förutom en man som var skrämmande lik George Bush! George Bush på blå linjen känns inte som en speciellt bra idé. Mannen såg dock ut att trivas ganska bra. Hela grejen kändes skum.
Igår när jag joggade på gymmet upptäckte jag att det krävs ganska exakt 30 minuters jogging för att förbränna en påse haribogodis. Det kan vara bra att veta. Jag undrar hur mycket man förbränner på 30 minuters exceljobb?
Nu ska jag se om det finns choklad här någonstans.
Roger and out.
Kommentarer
Trackback
