carlier

I helgen insåg jag en sak. Vi är alla tamkaniner. Mer eller mindre i alla fall. Det är mycket i våra liv som till största delen liknar tamkaninernas och sedan 2000-talets början blir vi mer och mer kaninlika för varje dag. Dagarna spenderar vi på kontor som, när man tänker efter, är väldigt lika kaninburar. Vissa delar bur med andra kaniner (kontorslandskap) och andra har sin alldeles egna bur. I buren har vi en begränsad rörlighet och det krävs att någon öppnar gallret för att vi ska få lämna buren (chefen är på gott humör). Ju bättre jobb man har, desto mer tid spenderas i buren. De flesta vill med andra ord vara kaniner. Och precis som tamkaniner får vi komma ut någon timme på kvällen och bli ompysslade av våra nära och kära. På helgerna kan det hända att vi får vara ute och skutta lite på gräsmattan om det finns någon sådan i närheten och ibland har vi turen att bli flyttade till en utebur (balkongen). Vår huvudsakliga föda består av grönsaker och diverse fröer. Numera finns det nästan fler frösorter i en vanlig livsmedelsaffär än i djuraffären. Tydligen så finns det dem som känner sig så mycket som kaniner att de helhjärtat går in i rollen. Playboy-bunnies.

När jag insåg hur lika kaniner vi faktiskt är insåg jag också att jag nog inte alls vill vara en kanin. I alla fall inte en tamkanin. Så nu ska jag bli en vildkanin på heltid. Jag börjar den 8:e augusti. Tills dess tänker jag sitta i min bur och knapra på pellets.