carlier

Varje morgon när jag hoppat av blå linjen är nästa utmaning att relativt smärtfritt ta mig igenom Kistagallerian. På morgnarna brukar det gå bra eftersom affärerna inte har öppnat och de enda som passerar i gallerian är de som är lika olyckligt lottade som jag och är påväg till jobbet. Och varje morgon är det samma sak, det springs ner för rulltrappan som om datorn inte kan vänta en sekund till och sedan powerwalkas det genom gallerian som om det vore OS i gång. Varje morgon möter jag även en man som kör runt på ett litet ismaskinsliknande fordon och tvättar gallerians golv, och i morse slog det mig att är det någon det är synd om så är det honom. Han har inte ens en i-pod så att han kan lyssna på musik medan han kör runt på golvputsarmaskinen, han bara sitter där. I morse upptäckte jag att han ser totalt apatisk ut, men vem hade inte gjort det? Jag är förundrad över hur han hittar krafter att gå upp varje morgon för att sätta sig på en putsmaskin och köra runt i en tom galleria. Har han sten sköna kollegor som han kan sitta någonstans och äta frukost och snacka skit med när golvet är färdigputsat? Jag kan knappt motivera mig att gå upp och åka till Kista i fyra veckor. Hur gör han? Han måste lära mig! Jag funderar på att ta ett snack med honom en dag.

Tills dess tänker jag fortsätta tycka synd om mig själv. På lunchen ska jag försöka boka in helgens spa-aktivitet. Egentligen hade jag behövt checka in på rehab, men spa är iaf ett steg i rätt riktning. Igår var jag tvungen att köpa skor. Det är verkligen dyrt att vara deprimerad! I min favoritbok (Bergdorf Blondes) åker de alltid till the Ritz i Paris när de är deprimerade över något. Det kanske är det jag borde göra? Vill någon sponsra mig? Snälla? Det är verkligen kritiskt.
Tills det att flygbiljetten till Paris dimper ner i brevlådan kan jag hålla till godo med roliga semester-stories. Ocensurerade tack. Tell me!